?
Du vet den där kännslan man får ibland som gör att man önskar djupt att man bara kunde gråta, men mina ögon är snustorra "jag vill gråta" jag har tappat mina tårar! Jag önskar att jag kunde gråta! Eller iallafall fälla en tår, känna kinden bli blöt och se mascaran rinna och samtidigt som man ser de så känner man all sorg rinna ur en och försvinna med tårarna. Det är inte för att jag är för lycklig som gör att jag inte kan gråta! För jag behöver de, och jag gråter inom mig...fast inte en min utan på kan tyda att jag är ledsen! "Real stone face going on here" om det bara fanns en knapp på sin kropp man kunde trycka på och ett vattenfall ran ur ögonen, för dom har tårarna sitter i min mage och mitt hjärta och hjärna, dom måste ut någonstans, jag känner de mäst i magen "jag mår riktigt illa" kräkfärdig känner jag mig! Jag vill spy ut min sorg. Men vad är jag ledsen för? Visst har jag 100000000000000000 saker som gör mig ledsen, men dom borde jag väll vara van vid de här laget? Vad gör att jag måste gråta? Och vad gör att de känns som om jag måste leta rätt på något men de finns inget jag tappat bort. Jag har liksom ständigt den här känslan att de är jag som är problemet och att jag måste göra mig av med mig själv typ? Därför känner jag ett behov att göra mig själv illa? Som om jag vore min egen fiende? Men vad har jag ens gjort mig själv? Det som är värst är att jag inte vill prata med någon för att jag tycker att jag inte förskänar att bli tröstad! Och jag vill inte heller sitta och skriva om mina problem och dra till mig uppmärksamhet för jag vill bara smälta in och inte känna mig som om jag blir sädd. Hur blir man av med en sorg man själv känner att man förskänar? Är jag farlig för mig själv just nu? Och vad fan är de som händer med mig? Och varför blir jag stum när jag försöker prata om de? Som om någon i mig säger "håll käften" varje gång jag säger ett pip om vad jag känner. Och varför ser ingen att jag är ledsen? Och bara pratar med mig?????? För jag kan inte prata själv. Vart är du Miriam? För jag tror att de är dig jag tappat bort? Kom inte och ge mig kramar och tyck synd om mig, vad ska de hjälpa ändå? Därför ber jag inte om hjälp! Alla känns så känslokalla och jag kan inte tro att någon skulle tro på mig om jag sa att jag tror att jag har någon slags deprition, för jag ler och skrattar som vilken annan person som helst! Men här inne i mig så har jag glömt bort varför jag vaknar varje morgon, varför man ens skrattar eller har kul! Och jag kan inte se hur saker jag tyckte var kul för var kul? Om de ens gick att förstå? Vem är jag ens? Jag var så himla säker nyss!!!! Men allt som var Miriam känns borta, och nu håller jag fast vid henne bara för att hålla uppe en fasad så ingen kan se liksom? Jag tycker inte längre om rosa, och att rita, och till och med shoppa? Vem är jag ens? "Skit samma" så känner jag! De upprepar jag i mitt huvud hela tiden. Jag skrev den här texten eftersom att jag inte kan gråta, för jag hoppades på att de skulle kännas bra sen? Precis som när dom sista tårarna faller! Puss och kram på er! Och plz snacka inte med mig om denna text! För den var inte för er, den var för mig själv. :*
